Det svåra i att följa med i en låt

På bussen. Jag lyssnar på Dylan och anstränger mig för att höra texten till Hurricane. Den är ju en lång jävla berättelse, den där sången. Bussen stannar, det pyser till och dörren öppnas och in stövlar en man av obestämd ålder. Bussen är folktom sånär som på mig och en indier längre bak. Ändå: mannen sätter sig på sätet bakom mig. Okej-fine, tänker jag. Bara han är tyst.
Men icke. Vad jag inte visste var att mannen var cp-skadad. Jag har verkligen ingenting emot människor med handikapp, tro inte det. Men det var stundtals, låt oss säga, obehagligt. Han varvade magnifika grymtningattacker med plötsliga skrattanfall på det jag omöjligt kunde behålla fokus. Jag kunde glömma Hurricane fullständigt. Men han var rätt charmig ändå, killen. Efter att han stigit av vid en kommande hållplats gjorde han ett slags konståkningspiruett och vandrade vidare i livet.

Och det gjorde jag med. Med Hurricane i öronen.

Publicerad av Koffe Nilsson den 31 October 2008 under Aktuellt