Fear and Loathing in Älmhult

Speedad som satan sätter jag mig i min mammas sportbil (Honda Civic -97) tillsammans med bröderna Svensson, med destination Älmhult. En billig laptop hittad på Blocket kan man lätt köra fjorton mil för att få smeka. Öljehult och Tingsryd lägger vi rätt fort bakom oss. Kanske för fort. ”Satan, jag skulle ju ta ut pengarna där!” Mina tankar sänds per automatik ut verbalt så att mina medpassagerare också får ta del av den här oerhört viktiga grejen. Skit samma. Det måste finnas en bankomat i Älmhult. Halvvägs framme känner jag trycket mot urinblåsan, och väljer att vika av vägen för att tömma den på innehåll. Har planer på att tömma lite av ”misstag” på mina händer också för att ge försäljaren en varm hälsning, men detta är planer som rätt snabbt överges.

Väl framme i Älmhult powerwalkar Anders och jag (Johan är folkskygg) in på WILLY: s i tron att där finns en bankomat. ”En bankomat finns i alla WILLY: s,” säger jag och tror faktiskt på det själv. Där inne finns ingen bankomat, såklart. Däremot en väktare som har alldeles för många nycklar på sig och som bevakar oss obehagligt länge med hökblicken. Vad har vi nu gjort? Ser vi ut som två labila rånare som inte vet vart pengarna finns? Ja, det gör vi nog. I vilket fall förklarar han vägen till närmsta bankomat. Ingen av oss orkar tyvärr lyssna på hans munväder utan vi vänder honom ryggen när han fortsätter med saker som ”sen tar ni höger efter Hallandsvägen”. Vi är för fan inga infödda. Anders kommer med ett lägligt besked i samma veva. ”Titta, jag har fyratusen i min plånbok.” Han går med på att låna mig dem, mot en ränta på femtio kronor timmen. Jag insisterar på fem kronor men tvingas gå med på hans krav.

21:02, vi är ju här perfekt. 21:00 utanför IKEA var det sagt. Ingen kvinna i sikte. Tolv minuter passerar, tretton. Jag får låna Anders mobil och ringer kontakten ”Ferrari” ur min telefonbok. Ferrari, som jag kallar försäljaren för, svarar. Det verkar tyvärr vara dålig täckning i hennes ände, så jag försöker få fram mitt budskap så fort det går: ”HALLÅ!! Vi är utanför IKEA nu.” Pip, pip. Ferrari lägger på eller så är det linan som bryts. Oberörd ringer jag igen. Och igen. Inget svar. Otåliga sätter vi oss i bilen, kör ett varv runt IKEA för att kolla om den missanpassade försäljaren har ställt sig på ett dolt ställe. Nä, inte fan står här någon försäljare. Ett varv blir snart tre varv. Mellan det tredje och det fjärde varvet bränner vi lite extra gummi på IKEA-parkeringen för att imponera på några övervuxna bebisar borta vid lekplatsen. Det är Anders som kör medan jag försöker nå Ferrari. Johan sitter och spelar ”Pumpa på” på Anders laptop i baksätet.

Vi tar en vända in till själva kärnan av Älmhult, där vi stannar vid en bankomat. 3600 tar jag ut, givetvis i två intervaller. Först 2000, vänta, ta ut kortet, ta minneslapp och sen samma procedur igen, fast nu 1600. Vi kör tillbaka till IKEA samtidigt som jag fortsätter försöka nå ”horan” och ”slynan” som försäljarens nya öknamn får bli. Mamma ringer och säger att, du, du har nog blivit lurad. Jag säger: ”Hon kan inte lura MIG!!” och lägger på.

Klockan har passerat 22 och bröderna börjar bli sugna på skräpmat. Jag är sugen på laptop, men det verkar inte bli någon sådan ikväll. Anders och Johan tröstäter varsin kebabtallrik på haket bredvid IKEA medan jag själv sitter med Anders Sony Ericsson konstant uppkörd i örat.

22:30. ”Jag tror inte den där tjejen kommer,” säger Johan. På mobilen visas följande: Uppringda: 073XXXXXX (53). 53 gånger till samma tjej. Herregud. Ett gemensamt beslut tas att, ”det är nog bäst att vi kör hem nu innan hon ringer polisen.” Besviken, gråtfärdig och impulsiv kör jag hemåt, bort från det här Djävulens näste. Det är mörkt. Synen är inte okej. Jag ser skyltar på max tio meters avstånd. Good shit, alltså.

På vägen hem händer två otäcka incidenter:

Vid avfarten mot Tingsryd är jag så inne i koordinationen att jag inte tänker på (eller skiter jag bara i det?) att jag kör med helljus mot den mötande trafiken. Värt att notera är att jag möter väldigt många fordon, för det hela varar i ungefär en kilometer.

Någonstans mellan en värdelös håla och en annan värdelös håla hör jag från sätet bredvid mig: ”Titta! En älg!” Jag vaknar ur min dåsighet och ser två älgar vid vägkanten. Hur Johan endast kunde se en älg är beundransvärt. Kanske var det något med den där kebaben han åt. Den var ju lagad av utlänningar. Tvärbroms. Båda händerna på ratten. Kon och kalven ska vara glada att jag inte gjorde dem till prydnad på väggen därhemma. Med en marginal på under halvmetern svischar vi förbi dessa skogens konungar och med hjärtat dunkandes mot ratten fortsätter färden i en hastighet av 30 km/h.

Någonstans runt Djuramåla spelas ”I would walk 500 miles” med The Proclaimers.
”Vad är det första ni tänker på när ni hör den här låten?” frågar jag.
”Köttbullar,” svarar Johan.
Köttbullar. Tja, en del personer är födda med bra fantasi.
Tio minuter senare lämnar jag av Anders och Johan. Undrar vad de ska äta. Köttbullar, kanske?

Publicerad av Koffe Nilsson den 10 July 2007 under Bravader