Snö väcker minnen. Min hemby Belganet ligger fem kilometer rakt in i skogen och vårt hus är omgärdat av skog och idel skog. Det är den mest idylliska platsen man kan vara på vintertid när trädens grenar går i brygga för den tunga snön. Att stå i köksfönstret på morgonen och blicka ut över en magnifik snömatta var den lyckligaste stunden i barndomen. Lyckligare än att få julklappar!
Ljudet av traktor och grönsaksodlaren Fällgren koncentrerat plogande vändplatsen. Härligt! På med overallen, stövlarna och handskarna och snabbt-snabbt-snabbt bort till det lilla diket där det för stunden samlats en tjock vägg av snö från traktorns plogning. Jonte och grannarna MP och Sanna sluter upp och vi styckar upp snömassan mellan oss. Och så börjar vi gräva, en oväntad snöboll far i bakhuvudet på någon, vi fortsätter gräva och markera revir och så börjar vi så sakta mejsla fram varsin snövall. Det är dags för avancerad form av snöbollskrig.
Snövallarna står klara och någon är smyckad med horn högst upp och en annan med hyllor på baksidan där perfekt formade snöbollar med inslag av is placerats. Snöbollskriget startar och det bildas pakter och stackars MP:s vall demoleras fullständigt av ett regn av snöbollar som för övrigt kastats från ett alldeles för kort avstånd.
Och så fallerar allas murar så småningom och vi springer hundra meter bort mot andra änden av vändplatsen och börjar leka tjuv-och-polis i den decimeterdjupa nysnön. Tjuvarnas uppgift är att springa utav bara helvete och undkomma de elaka poliserna vars enda metod är att försöka kapa benen av tjuvarna medelst glidtacklingar. Jonte tar det hela på för stort allvar och slår undan benen för Christoffer Nilsson och bröderna Nilsson råkar i luven på varandra och det slutar i skrik och gråt och fyra par ben som sakta och sparkande i snön lunkar hemåt i vinterkvällen.