En sak till bara! Jag börjar känna en lättare smärta i bak och det fick mig att tänka på ett kåseri jag skrev för en skoltidning häromleden. Jag läser det och kommer fram till att detta fenomen måste vara universellt. Döm själva.

Konsten att åka buss i sex timmar med smärtor
På bussen mellan Stockholm och Kalmar. Två timmar och jag känner redan krämpor i stjärt.
Jag testar att sätta ena benet mot elementet för att på så vis avlasta ena halvan. Det fungerar. Men efter en timme får jag stora och plötsliga smärtor igen, som om jag sitter på nålar. Stjärtsmärttankarna skringas något när en vacker jänta kommer gående och letar efter ledig plats i full buss på Norrköping station.

Sedan intensifieras stjärtsmärtorna. Nu inleder jag vad som närmast kan liknas vid en sedelärande stilstudie i bussittande. Först upp med benet på elementet där. En halvtimmes frid. Sedan: ner med benet och sträck fram båda benen under sätet så att de nästan slår i framförvarandes fötter. Oj, det var en ny sittstil. Två timmar utan smärtor där, kanske? Nej. Smärtorna återkommer efter en timme. Därför: återigen upp med ena benet mot elementet. Tio minuter senare: upp med knäna på sätet framför mig så att tanten där rycker till av dunsen och så att endast bakre delen av baken har säteskänning.

Och sista timmen av resan har jag utvecklat ett slags sittstil som genererar noll smärta i bak. Minns ni fotbollsträningarna i ungdomen när man skulle sitta mot en vägg? Just så gör jag den sista timmen, fast i bussen. Jag nuddar i själva verket inte sätet, jag svävar i luften med ryggstödet och golvet som enda kontaktpunkter.

Tillbaka i Kalmar och centralen kan skymtas där framme. Lättnaden! Jag lommar halvt bedövad ut ur bussen och fram till den gula cykeln där och upp, upp, upp på sadeln.
Smärtan! Hemåt på en plastsadel inte av denna värld och in i lägenheten och här sitter jag nu och kåserar. Nej, hörrni. Det var en dog day afternoon, detta.