Jag har nu gjort dokumentärdebut. Tillsammans med klasskamrater Stefan och Joel var jag på James Bond-museet i Nybro i helgen och talade allvar med Gunnar Bond James Schäfer. Blev lyckat! Se dokumentären nedan.

Ursäkta blogguppehåll!
Livet går bra nu. Jag är tillsammans med världens finaste tjej och jag praktiserar som redigerare på BLT i en mycket angenäm The Office-miljö. Just The Office-miljön är något jag värdesätter högt på arbetsplatser, vet ni det. För något år sedan började jag tvivla på mitt val av yrke. Vid den här perioden maratonkollade jag på sex säsonger av amerikanska The Office och överkonsumtionen satte, så att säga, myror i skallen på mig. Jag började hänga på Arbetsförmedlingens webbsajt och letade efter jobb som pappersförsäljare. Jag gjorde detta på allvar och med största respekt. Jag ville sitta i The Office-miljö med öppen planlösning! Det var prio ett. Öppen planlösning på kontoret! Det hela gick så långt att jag övervägde att packa kappsäcken och flytta till Nordirland och jobba på Telenors kundsupport - på ett kontor med öppen planlösning!
Nu blev det ju inte så, och tur är väl det. Nu praktiserar jag på Blekinge Läns Tidning på ett fantastiskt kontor mitt i Karlskrona med - just det - öppen planlösning! Och jag kommer att sitta där i sommar också när jag vikarierar som redigerare.

Jaha. Detta om detta. Annars då? Jo. Jag bor hos bror Jonte i Ronneby under praktiken men tar alltid första bästa chans jag får att besöka min flickvän i Kalmar. Och på tal om henne. Hon har börjat blogga igen efter ett kortare uppehåll. Glädjen i det! Hennes blogg hittar du här.

Och ja, just det. Bilden här bredvid gjorde jag i Illustrator idag. Den ska föreställa rockprofeten Thåström. Det var första gången jag använde Illustrator och jag tycker jag lyckades okej för att vara en gröngöling. Gröngöling, vilket ord! Jag är en jävla gröngöling, det är vad jag är.

Okej. Sömn snart. Hej nu.

Snö väcker minnen. Min hemby Belganet ligger fem kilometer rakt in i skogen och vårt hus är omgärdat av skog och idel skog. Det är den mest idylliska platsen man kan vara på vintertid när trädens grenar går i brygga för den tunga snön. Att stå i köksfönstret på morgonen och blicka ut över en magnifik snömatta var den lyckligaste stunden i barndomen. Lyckligare än att få julklappar!
Ljudet av traktor och grönsaksodlaren Fällgren koncentrerat plogande vändplatsen. Härligt! På med overallen, stövlarna och handskarna och snabbt-snabbt-snabbt bort till det lilla diket där det för stunden samlats en tjock vägg av snö från traktorns plogning. Jonte och grannarna MP och Sanna sluter upp och vi styckar upp snömassan mellan oss. Och så börjar vi gräva, en oväntad snöboll far i bakhuvudet på någon, vi fortsätter gräva och markera revir och så börjar vi så sakta mejsla fram varsin snövall. Det är dags för avancerad form av snöbollskrig.
Snövallarna står klara och någon är smyckad med horn högst upp och en annan med hyllor på baksidan där perfekt formade snöbollar med inslag av is placerats. Snöbollskriget startar och det bildas pakter och stackars MP:s vall demoleras fullständigt av ett regn av snöbollar som för övrigt kastats från ett alldeles för kort avstånd.
Och så fallerar allas murar så småningom och vi springer hundra meter bort mot andra änden av vändplatsen och börjar leka tjuv-och-polis i den decimeterdjupa nysnön. Tjuvarnas uppgift är att springa utav bara helvete och undkomma de elaka poliserna vars enda metod är att försöka kapa benen av tjuvarna medelst glidtacklingar. Jonte tar det hela på för stort allvar och slår undan benen för Christoffer Nilsson och bröderna Nilsson råkar i luven på varandra och det slutar i skrik och gråt och fyra par ben som sakta och sparkande i snön lunkar hemåt i vinterkvällen.

Det är söndag och minusgrader och snö i Kalmar. Det är så vackert ute att jag skulle vilja parkera på en parkbänk och bara sitta och kontemplera. Men klockan är nu 14.51 och snart försvinner solen i öst (väst? syd? nord?) och det blir plötsligt inte lika mysigt längre. Jag väljer istället att parkera framför datorn och bjuda er på min dag i bilder.

Pontus och har sagt att vi den här helgen skulle plugga skiten ur oss innan c-uppsatsen ska vara inlämnad den 7 januari. Det gick, vad ska man säga, sådär med det löftet. Vi inställde oss på Kalmar Nyckel klockan 13, drack två koppar kaffe och sen tog vi ett gemensamt beslut att “nej, nu skiter vi i det här” och ställde oss sedan och betraktade en anslagstavla istället.

På väg hem tog jag den här bilden. Inte så fin. Men vädret! Det var fint. Snö. Fint. Härligt.

Jag har en fäbless för obefläckade ytor med snö. Alltså. Sådana ytor med snö som ännu inte besudlats av någon annan mänska. På väg till cykelstället för att hämta min 18-växlade gula mountain bike fick jag se det här. Härligt, tänkte jag och funderade över hur jag skulle gå vidare med det faktumet.

Jag bestämde mig för att gå baklänges vägen fram till cykelstället. Detta för att sätta myror i skallen på nästa man som ser detta snötäckta område. Han tänker: “Oj, va? Har det gått någon åt det hållet? MOT skolan? Märkligt”. När jag i själva verket gick FRÅN skolan. Men det blev ju inte så lyckat. Kunde gjort mer av området. Exploaterat det. Jaha. Okej. Detta om detta.

Jag besteg min cykel och cyklade på hemåt. Vid vägkanten såg jag den här lampan i skogen. Jag konnoterade Narnia. Googla!

Utsikt från mitt fönster. Eller. Jag står i själva verket utanför mitt fönster. Utsikt från utanför mitt fönster.

Och nu sitter jag i soffan och bloggar och lyssnar på Håkan Hellströms orkanbundis Daniel Gilbert och noterar att killen försöker sjunga som Axl Rose, med vilje. Snart ska jag tända ett oversajsat ljus och ha kaffemaraton och kolla på Sopranos, läsa Postverket och skajpa med min fina flickvän. Härlig dag. Över och ut, ut och in, in och ut.

Vill förresten gratta min kära mor som fyller 49 år idag. Grattis! Tror dock inte hon kan läsa detta eftersom jag lyckats blockera ip-adressen. Men det är en annan historia, det.

Sista dagen på år 2009 idag. Eller nej, imorgon. Men ändå! Jag ställer mig lite ambivalent till 2010 och min framtid i stort. Allting är på något sätt oklart för mig. För att lättare bena ut vad jag tar med mig i bagaget in i 2010 ska jag ge mig på att sammanfatta mitt 2009 med ett par meningar.

År 2009 har jag:

- Praktiserat på det nu nerlagda filmmagasinet Allt om Film. Jag bodde i Hägersten i en månad och var i Stockholm för första gången. Det var kul och Stockholm skulle jag mycket väl kunna tänka mig att flytta till. Känslan av att vara en i mängden kan vara tämligen befriande. Dock inte i längden. Spottade dessutom kändisar. Detta var min största fritidssysselsättning den månaden och kanske själva fröet till min numera urspårade irl- och internetstalkning. Mina Stockholmspottningar kan du för övrigt läsa om här.

- Tröttnat en smula på journalistyrket. Men jag är nästan alldeles säker på att detta kommer vända. Det går i perioder, det där. Lustan. Men brist på lusta gjorde att jag inte sökte ett enda sommarjobb. Mina klasskamrater sökte och fick jobb på bland annat kvalitetstidningen Östran. Jag kanske inte behöver nämna att jag inte ångrar mitt val särskilt mycket. Min vän Stefan redigerade familjesidorna i ett kontorsrum. Instängdheten! Jag gjorde landsbygden i en gul Kangoo med hembrända cd-skivor i högtalaren. Friheten!

- Jobbat på postverket utan några större incidenter. Jag gjorde inte postverket Henry Chinaski-style, så att säga. Men 2008 blev det både nerkörda brevlådor och inbackning i bilar. Lite action i vardagen!

- Varit och kollat på tre Thåström-spelningar. Jag dyrkar den mannen. Personan. Första gången var den 15 mars på Cirkus i Stockholm och jag var ensam. Tragiken. Jag träffade dessutom Thåström i november som ni säkerligen inte har missat. Han var, vadskamansäga, lurig.

- Blivit 21 år. Jag tror inte jag har många år kvar i livet.

- Inlett mitt sista läsår på Programmet för medieproduktion och journalistik. Snart har jag fått min fil. kand. och kan dra åt helvete.

- Läst DN.se varje dag. Tvångsbegäret i det! Jag vill inte ens göra det. Men jag måste. Fy fan.

Det största glädjeämnet 2009 är att jag funnit kärleken. Hon heter, som nämnt i föregående inlägg, Gohar Avagyan. Jag är så lycklig över det. Låt oss avsluta ett i övrigt pessimistiskt inlägg med denna positiva händelse. Gott nytt år!

Jag kanske har nämnt i förbifarten att jag har flickvän. Jag tycker det är dags att jag presenterar henne närmare. Hon heter Gohar Avagyan och är den finaste tjejen jag någonsin träffat. Hon läser första året på reklamprogrammet på Högskolan i Kalmar och vill bli AD i framtiden. AD! Statusen i det. Jag är hundra procent säker på att hon kommer avancera till AD mycket snabbt efter avslutade studier. Hon har DET. Hela hon består av DET DÄR som gör henne till en alldeles underbar människa. Det händer att jag får slå ner blicken och att jag genereras när jag är med henne. Sån utstrålning och påverkan har hon på mig.

Nu är det jullov och jag sitter ensam i lägenhet och saknar henne. Det har aldrig tidigare hänt i mitt liv att jag aktivt har saknat en annan människa så här. Bara tanken på att hon är 70 mil från mig och kommer vara det ett tag till är svår att hantera. Vi har varit ifrån varandra i sju dagar nu och vi ska vara ifrån varandra i tio till. Det är inte lätt. Och snart flyttar jag från Kalmar. Fram till dess, och efter det, ska jag ta till vara på varenda minut med henne. Jag är så tacksam för att få vara med henne.
Gohar Avagyan är det finaste jag vet och det bästa som har hänt mig.

Om tio dagar ses vi i Kalmar igen. Två (korta) tummar upp för det!

Förresten! Det är Gohar som gjort den nya loggan här på bloggen. Jag tackar henne för det! Även hon har en blogg. Den hittar ni här. Inte nog med att hon ritar/målar/designar snyggt. Hon skriver även mycket bra. Och har mycket bra smak och stil i stort. Kläder, film, böcker. Ja, allt. Förutom möjligen musik då. Hon lyssnar på i grova slängar 1300 olika band. Ettusentrehundra. Jag lyssnar på ett. Jag anser att man ska snöa in hårt på en artist. Hon vill lyssna på så många som möjligt och upptäcka nya. Där har vi en beef. Men en angenäm sådan. Jaha. Det var en parantes. Nog med superlativ. De räcker ändå inte till. Besök hennes blogg nu! Och mer Gohar Avagyan kommer det med säkerhet bli på Knock-out också.

Både jag och Jonte lider av tristess för tillfället. Igår gick Jonte och lade sig mycket tidigt för att han “inte har något annat att göra”. Han visste att han inte skulle kunna somna men ville ändå ligga där och kontemplera över livet och ledan och tristessen.
Idag har vi försökt få dagen att gå genom att sova länge och äta en bättre långfrukost. Vi har även varit i Karlshamn för vår andra shoppingrunda på kort tid. Målet var en vinterjacka var och detta mål lyckades vi uppnå. Jag dokumenterade resan i bilder.

Jonte kör Festivalbilen på motorväg. Festivalbilen, ja. En klassiker i sig. Det känns som att varje gång man åker i den är den sista gången. Den är inte vid god vigör, så att säga. Den skramlar och låter och man har alltså tur om man överlever ännu en färd i den. Vi överlevde två idag.

Vädret den 27 december 2009 var inte okej. Bara åsynen av allt grått gjorde mig nedslagen och ännu mer tristesstyngd. Fy fan för gråheten.

I ett led i tristessen började jag ta kort på Festivalbilens innandöme. Så här ser golvet ut vid passagerarsätet. Ordning och reda är ledordet.

Jag vände mig om för att ta ett kort på baksätet, men oj, där låg fyra vinterdäck och blockerade mitt synfält. Jag kunde inte ens se ut genom bakrutan. Härligt.

Framme i Karlshamn. Det var sagt att det skulle vara mellandagsrea och vi förväntade oss kraftig folkanstormning. Det var felkalkylerat. Inget liv överhuvudtaget. Jonte kunde ha stått på andra sidan stan och knackat med ett mynt i gatan och jag hade hört det kilometer bort. Så tyst och öde var det. Tristessen nådde klimax någonstans här.

Nej, här nådde tristessen klimax. Fy fan.

Jonte och jag hittade varsin vinterjacka och då lindrades tristessen tillfälligt och Jontes tumme åkte upp.

Vi pressade in våra kassar bland däck och skrot i Festivalbilen och begav oss hemåt mot den kanske ännu mer döda staden Ronneby.

Väl hemma i lägenheten arrangerade vi modevisning framför spegeln. Jonte tyckte att hans jacka var “slimfit” och gav den två tummar upp. Intressant för kommande forskning vore att räkna antal knappar på den, för övrigt.

Jag köpte mig en ulljacka med svarta patch på armbågarna och uppe vid axlarna. Militärstuk. Den ska jag använda tillsammans med mina svarta kängor och marschera rakryggad genom städerna. Härligt. Två långa tummar upp på den med!

Jaha. Sen ställde jag mig vid fönstret och kontemplerade en stund över leda och tristess. Klockan är nu 15.37 och mer än halva dagen har gått. Jag får hoppas att andra halvan passerar lika fort, annars går jag och lägger mig innan skymningen.

Planen var att vi skulle förfesta lite lätt hemma hos Jonte och det gjorde vi också. På bilden ser vi Kalle och Hiltunen (eller Hilton som han sedermera fick heta) och en äcklad Jonte. Vi var ett litet men trevligt sällskap.

Vi talade lite och någon sade något och då stannade Kalle upp och stirrade så här. Ögonen! Munnen! Svårtolkad min i stort.

Är det folk från bygden dricker man inte vin och annat. Nej, man medtager flak med öl. FLAK!

Jag gick på toaletten och kom tillbaka till den här synen. En klassiker!

Vi gick sedan på födelsedagsfest och jag försvann genast in på toaletten och tog den här bilden. Syftet med det? Oklart. Tyckte väl att jag fått till luggen där eller liknande.
Sedan blev det Ron i fem minuter och efter det kebabtallrik på Dropkick. Det var idel bönder runt bordet och jag kände att det inte var mitt forum när det talades om kommande dokumentär om Eddie Meduza. Jag gick hem ljudlöst och skajpade istället med min fina flickvän.
Jaha. Min juldag. Inte magnifik.

Morfar Kurt är ett stående inslag under julen. Morfar har en unik personlighet. Han hör lite dåligt men vill ändå hänga med i samtal runt bordet. När han tror sig höra någon lustighet utropar han HAHAHAHHAHA högre än alla andras skratt tillsammans och ler sedan brett och länge. Han är dessutom unik på namn och uttal. Min kusin Erik fick filmen The Aviator i julklapp och då säger morfar att den där Daciprio är med i filmen. Daaa-Cipprio. Han talade tidigare under dagen om bilmärket Porch (veranda). Han menar alltså Porsche. Morfar är gammal sjökapten och kan överlag uppfattas lite rakt på sak. När det var dags för kaffe kollade han mig ögonen och sa “Har du vaknat nu? Mig lurar du inte”. Oklart varför. Vi hade varit i samma rum hela kvällen.
Jaha. Detta om min morfar.

Vi var och firade jul hemma i Belganet idag. Efter att ha blivit plötsligt och intensivt illamående av Bäska droppar till julmaten bestämde jag mig för att avlägsna mig från bordet och kolla i fotoalbum från barndomen. Jag samlade de bästa bilderna här nedanför.

Här är jag i färd med att äta vad som ser ut att vara blåbärspuré eller liknande. Vad jag dock inte verkar greppat är att sugröret skall föras ned i burk. Jag verkar helt uppenbart också utvecklat simultanförmåga vid tidig ålder då jag, samtidigt som jag suger upp knäckebrödsmulor med sugröret, håller en sked i andra handen. Bordsskicket kan för övrigt finjusteras.

Jag har alltid haft spetskompetens när det gäller rådande modetrender. Den här bilden är ett praktexempel på det. Frisyren säger “Jaha, än sen då?” och jag gillar hur jag kombinerar maffigt Disney-tryck med nervkittlaren att bära speedos utanpå mysbyxor. Det är våghalsigt men samtidigt helt rätt i tiden. När kan det varit? 1993? 1994? Modeikon var jag i alla fall.

Jag och min bästa kompis Kicke gifte oss på dagis. Skilde oss dock några år senare.

Här sitter jag och min bror Jonte och kollar in i kamera. Det är juletid på dagis och vi bär tomtekläder. Vi ser dock inte vidare glada ut. Det ser ut som att bilden är tagen av kidnappare som ska skicka bilden till våra föräldrar för att de ska förstå att det nog är bäst att betala den där miljonen, annars arkebuseras vi.

Här sitter jag i en plastmöbel på, tror jag, Öland. Jag satt där ensam och märkte inte att någon smög sig på och tog den här bilden. Jag brukade sitta med den där uppsynen och kolla på folk i barndomen.

Nu befinner vi oss i Turkiet eller om det är Gran Canaria. Och då var jag så här ledsen. Jag hade rännskitar och dessutom tål jag inte sol särskilt bra och fick därför tvångsbära t-shirt när jag badade. Ingen annan behövde ju det!!!!

Men på kvällen, efter några snapsar, blev jag betydligt gladare och idkade allsång eller annan förströelse.

Nu är vi tillbaka i Sverige och på skärgårdsön Kuggebodaholm. På bilden har jag precis hoppat (och hållit för näsan) i vattnet. Att dyka lärde jag mig så sent som i sexan! Jaha. Är för övrigt näck på bilden. Det kanske mest tragikomiska med bilden är att jag har samma kroppsform idag, 15 år senare.

Jaha. Jag blev plötsligt nedstämd när jag bläddrade i albumet och bestämde mig för att gå till tvättstugan och kontemplera. Då tog jag den här bilden och nu sitter jag i Jontes lägenhet och bloggar. God jul!

Det är onsdag eftermiddag och vi arbetar intensivt med c-uppsats. Pontus ställde sig vid spisen och vispade ihop ett knippe pannkakor och dessa kakor har vi nu satt i oss över en bättre långlunch. Efter lunch ställde sig Pontus och diskade alltsammans medan jag tog min femte kopp kaffe för dagen och kontemplerade framför datorn. Ni märker maktspelet och vem som gör vad i hushållet? Härligt!
På bilden ser ni för övrigt min magnifika termos. Den är så fantastiskt oproportionerlig att den blir attraherande. Jag brukar kalla den “min penisförlängare” när den råkar befinna sig bredvid andra termosar såsom Joels och Pontus. Ingen vettig själ köper en dylik termos om denne själ inte vill kompensera för något.
Jaha. På bild ser ni också mitt försök att göra tummen upp. Gick ju inte så bra. Blev en semi-tumme bara. Men goda var pannkakorna! En virtuell tumme upp på det!
Nu ska vi “jobba med c-uppsats”. Hej så länge.

Jag har ingen kamera. Jag får dock sporadiskt äran att låna en bättre systemkamera och det har jag gjort i eftermiddag. Jag dokumenterade en kort på stan-runda.

Den här bilden är ju fantastiskt poetisk, inte sant. Jag såg en random tjej, snappade ett kort och tog sedan rygg på henne där i dimman.

Här ser vi någon form ljusboll i en rondell. Den är rosa, bollen, som ni ser.

Tjejen jag skuggade gick in på Pressbyrån och då gjorde jag det med. På bilden ser ni konfektyr. Det poetiska i det!

Tjejen vände sig om och visade mig ett sött leende. Då blev jag glad.

Sedan bar det av mot stan. Jag tog rygg på den söta tjejen in i en klädaffär och fann henne i ett av omklädningsrummen. Hon ville köpa den här pälsen. Skulle tydligen på bockajakt eller liknande.

Och där slutade jag ta bilder för idag. Nu sitter jag i mysig lägenhet med mysig julgran och mysig tjej. Mysigt!

Jag var hos Pontus Roos (frilansare för kvalitetstidningen Östran, som i övrigt har ungefär 20 000 läsare. Östran har så många läsare, inte Pontus Roos, om ni förstår. Syftesfelet!) idag och skulle arbeta med C-uppsats. Det blev inte mycket av det där. Jag berättade hur arbetsintervjun med Aftonbladet (kvällstidning med mer än en miljon läsare) gick och droppade ett ord som Pontus direkt reagerade på. Jag sa att jag i stort sett fick “freebejsa mitt cv”. Jag menade förstås att jag fick försöka prata om mitt liv och mitt cv fritt utan att frågor ställdes eller med några papper i hand. Pontus förstod dock inte detta och sade att freebejsa har med knark och liknande att göra. Jag sa att ja, det kanske stämmer, men man kan även säga freebejsa om just det jag gjorde. Nähä, inte det? “Freestajla kan man säga”, sade Pontus. Jaha. Jag freestaljade mitt cv. Nej. Det låter inte bra. Jag tävlar ju inte i någon form av brädsport. Jag är ingen “freestajlah”. Jag freebejsade ju bara, herregud.
Nå. Hjälp oss här. Visst kan man freebejsa annat än knark? Nicka en gång för ja, två för nej. Bra! Härligt!

Jag är fortfarande i Stockholm och det finns egentligen bara en person jag saknar väldigt mycket. Och det är hon på bilden. En finare tjej går inte att hitta. Hon är bäst. Och imorgon får jag träffa henne igen!
Denna härliga tanke får avsluta en överlag mycket trevlig fredag.

Kram och på återseende.

Efter frukosten tänkte jag “jaha, nu då?”. När jag kom på att snart är det minsann dags för Thåström så flög tummen upp på studs och jag blev mycket glad.

Nu blev det ett stort glapp i bildserien. Anledningen är att jag inte vågade ta fram systemkameran på stan när jag gick och letade kläder och julklappar. Någon kan ju springa fram och sno den! I vilket fall, på bilden ovan ser ni hur det bildats en kö bakom mig på golvet på centralen. Jag sitter alltså vid detta tillfälle i kön till Thåströmsigneringen och det är mer än två timmar kvar. Tristessen i det!

Dessbättre kom ett Thåström-fan modell större och satte sig bakom mig. Vi började konversera om, just det, Thåström. Tiden gick som bara den!

Han, Oscar, letade i konvulutet till Skebo-skivan efter lämplig textrad som Thåström skulle skriva på skivan. Fin bild detta!

Jag plockade fram min laptop och kollade lite konsertinspelningar. Jag satt alltså på golvet på centralen med en laptop i knäet, som en annan tattare.

Plötsligt flyttade framförvarande personer på sig några meter och häpp, ner med datorn i väskan och upp, upp fort som fan och efter det såg jag ut så här. Försök tolka den minen!

Oscars flickvän Elin kom och jag kort på de båda ur ett fågelperspektiv.

Klockan blev fyra och nu närmade det sig! Spänningen!

Thåström såg inte alldeles road ut.

Jag ropade “Upp med mungiporna!!!” och då gjorde han just det. Tog upp dem, alltså.

Jag var tämligen nervös vid det här tillfället. Men vilken ära att få träffa mannen i mitt liv! Jag frågade om han kunde skriva “Nio stycken armar” på skivan. Han hörde inte vad jag sa. Han undrade vad jag menade med “Nio stycken namn”. Jag förklarade att jag är från Blekinge och att det kan vara därför man ofta inte hör vad jag säger. Han förklarade skämtsamt att han kommer från Skåne och jag log bara som en annan idiot. Sedan togs den här bilden och jag sa tack och sedan gick jag svettig som bara den därifrån och nu sitter jag återigen på The Red Boats reception och bloggar. Snart blir det förmodligen en fredagsöl på det. Härligt!

Fredag morgon. Jag sitter i receptionen och har precis ätit en bättre frukost, som ni för övrigt ser på bilden här. Jag vill påpeka att trots trevlig vistelse har jag en del problem här på båten. Det är ingen magnifik planlösning vi har att göra med. När jag satt och sörplade kaffe alldeles nyss krängde båten till och började gunga lite lätt. Det låter väl inte farligt, säger ni. Jo, är man sjösjuk som jag är det tortyr! Jag blev plötsligt yr och illamående. Jag kan inte ens gunga, för då mår jag illa och vill kasta upp. Jaha, nog om det. Ett annat problem med båten är dess låga takhöjd. Jag måste gå krokryggig överallt. Jag ser ut som Quasimodo där jag hasar mig fram. En annan sak också. Efter morgonkaffet har jag en tendens att bli lite, vad säger man, orolig i magen. Därför: ner med gylfen! Och ner med gylfen blev det för en stund sen och jag hasade mig sedan ut för att ta mig en kaffe till och där satt, just det, en rad människor som tittade på en hasande sate med öppen gylf. Tystnad och pinsamhet och hela konkarongen.
Jaha, nu ska jag inte tråka ut er mer. Nu ska jag göra Södermalm, hade jag tänkt mig.

Jaha. Det kom ett gäng tjeckier till receptionen och började supa som om domedagen stod för dörren. De bjöd mig på två snapsar av okänt märke. Sedan sa en av tjeckerna, Kamil, att jag hade stor penis för att jag satt bredbent när ovanstående kort togs. Vi dividerade om saken och det hela slutade med en high-five. Sen gick han och och la sig, “kände sig trött”.
Jaha. Min torsdagskväll. Det var allt.

Efter avklarat möte med Aftonbladet fann jag mig på vandrarhemmet The Red Boat och så här ser min hytt ut. Eller min och min, jag delar den med nio andra. Hemskheten i det! Jag valde nederslafen med anledning att jag vrider mig till sömns och vill alltså inte väcka underliggande slafliggare.

Den här killen heter Matt och är från England. Han delar hytt med mig och han verkar vara en reko kille, bortsett från att han stod stilla och knäpptyst med det här leendet och kollade på mig medan jag bäddade min nederslaf. Jag bad att få ta ett kort på honom och “absolutely” fick jag det och här ser ni det.

Den här bilden tog jag mest för att fotot påminner om Jason Bournes flashback där han blir skjuten och hamnar i vattnet. Ni förstår? Inte. Okej.

Jag nämnde att jag bor på vandrarhemmet The Red Boat. Och så här ser det ut! Båten i fråga är dock vit och jag undrar hur det kan komma sig. Är upphovsmakaren färgblind, månne.

Och nu sitter jag i vandrarhemmets reception och tänkte att det var dags för produktplacering. Kvällen ska spenderas just här med Thåströms “Kompost”. Imorgon ska jag träffa honom! Glädjen, nervositeten och perplexiteten i det!

Godnatt på er.

En sak till bara! Jag börjar känna en lättare smärta i bak och det fick mig att tänka på ett kåseri jag skrev för en skoltidning häromleden. Jag läser det och kommer fram till att detta fenomen måste vara universellt. Döm själva.

Konsten att åka buss i sex timmar med smärtor
På bussen mellan Stockholm och Kalmar. Två timmar och jag känner redan krämpor i stjärt.
Jag testar att sätta ena benet mot elementet för att på så vis avlasta ena halvan. Det fungerar. Men efter en timme får jag stora och plötsliga smärtor igen, som om jag sitter på nålar. Stjärtsmärttankarna skringas något när en vacker jänta kommer gående och letar efter ledig plats i full buss på Norrköping station.

Sedan intensifieras stjärtsmärtorna. Nu inleder jag vad som närmast kan liknas vid en sedelärande stilstudie i bussittande. Först upp med benet på elementet där. En halvtimmes frid. Sedan: ner med benet och sträck fram båda benen under sätet så att de nästan slår i framförvarandes fötter. Oj, det var en ny sittstil. Två timmar utan smärtor där, kanske? Nej. Smärtorna återkommer efter en timme. Därför: återigen upp med ena benet mot elementet. Tio minuter senare: upp med knäna på sätet framför mig så att tanten där rycker till av dunsen och så att endast bakre delen av baken har säteskänning.

Och sista timmen av resan har jag utvecklat ett slags sittstil som genererar noll smärta i bak. Minns ni fotbollsträningarna i ungdomen när man skulle sitta mot en vägg? Just så gör jag den sista timmen, fast i bussen. Jag nuddar i själva verket inte sätet, jag svävar i luften med ryggstödet och golvet som enda kontaktpunkter.

Tillbaka i Kalmar och centralen kan skymtas där framme. Lättnaden! Jag lommar halvt bedövad ut ur bussen och fram till den gula cykeln där och upp, upp, upp på sadeln.
Smärtan! Hemåt på en plastsadel inte av denna värld och in i lägenheten och här sitter jag nu och kåserar. Nej, hörrni. Det var en dog day afternoon, detta.

Så har jag så smått börjat blogga igen. Jag ska dock fatta mig kort. Jag sitter nämligen på Swebus Express mellan Kalmar och Stockholm och bussajäveln har inget eluttag och snart tar batteriet slut i min laptop. Jag ogillar för övrigt att okända människor studerar vad jag har för mig här vid datorn. Jag försöker därför att skapa mig utrymme i bussen genom att placera ägodelar av typen jacka på närliggande säten för att medpassagerare på så vis ska få illusionen av att sätet i fråga är upptaget av för tillfället frånvarande person som förmodligen befinner sig på den klaustrofobiska toaletten eller framme chitt-chattande med busschauffören som för övrigt pratar med alldeles för stora bokstäver i högtalarsystemet när han meddelar att vi närmar oss en stad med ett namn jag inte längre kommer ihåg.

Vad jag ska göra i Stockholm ända till lördag? Jag ska på möte med Aftonbladet, träffa mannen i mitt liv samt sova på en båt med nio andra människor. Mer om detta senare.
Nu tryter batteriet och jag säger över och ut, bloggälskare.